Sometimes I Wish I Was A Submarine

Snöflingorna dansar likt burfåglar på rymmen. Virvlande, vilda.
Vingarna räcker inte till.
De faller, snurrar ner på marken och blandas med varandra.

Vänder man asken upp-och-ner, då är inget sant längre.
Från karusellen är allt suddigt, från klippan är allt litet.
Från insidan av dina ögon blir människor till halvsmälta blyfigurer.
Kanske var det vinden som viskade, kanske var det en pupill som exploderade i tysthet. Kanske var det glitter i gråskala.
Eller bara ännu en snöflinga, krossad under mina skor.

Jag hade en dröm.
Den handlade om Vintergatan.
Krasande porslinsskärvor låg strödda, likt strössel, över bord, stolar, golv.
Reflexer från eldslågor fladdrade på fönsterrutorna.
En parodi på regnet.

Där fanns en tunnel. Luften där inne stack och klibbade, fastnade i kristalliknande formationer, just framför min halvöppna mun, som för att retas. Ljudet av mina steg studsade lättjefullt mellan väggarna. Och det var mörkt. Bara spåren efter mina nakna fötter syntes. De var vita.



Ljuset föll och jag vaknade, kallsvettig och med lungorna på fel håll.

Jag kan inte andas.

Människor pratar om klimatförändringar.
Koldioxid.
Jag vet vad de pratar om: snart finns inget syre kvar.

Jag springer, springer, oavbrutet, genom kalla vinterlandskap.
Himlen är mörk, rimfrosten klättrar över träd och stenar, in i min mun. Det bränner av kyla.
Och natten är precis som snön.
På avstånd vacker och gnistrande.
Men nära - så kall.

Frost.

Till slut vågar du inte ens spela din favoritlåt mer,
för du är så rädd att inte känna någonting.
Idiotiskt.

Fånga varje chans i din fjärilshåv, kasta alla stenar i vattnet.
Men älskling, vänta inte tills sommaren är slut.
För då är vintern redan här.

Döden åker pulka och skratten har gått i ide.
Vintern är kall, så kall. Blodet fryser till rosa is under min hud. Och trots stjärnors fåfänga motstånd lyser himlen av mörker. Stulna regnbågar spelar över svarta tårar, får dem att glänsa i en illusion om skönhet.
Som alltid.
Älskling, vi är inte de enda som är förvirrade. Blyertsstreck dras åt alla håll tills de formar snaror och dödskallar, glödande ögon och snökristaller fångade i glaskapslar. Kombinationerna gör mig förvirrad.
Och under tiden rivs papper i bitar, slits sönder och itu. Det är svårt att tyda, men jag vet nog redan.
Det är bara tiden som går.

Ibland blir jag så rädd.
Rädd att jag är lika genomskinlig som jag känner mig. Rädd att alla ser rakt in i mitt hjärta, in bland alla förvirrade trådar som löper kors och tvärs på min insida.
Kanske bara för att jag själv inte vet vad som finns där.
Är där lika svart som det känns, när vintern är under mina ögonlock och skelett gömmer sig under sängen?
Är där lika tilltrasslat som bland mina tankar; frågetecken och klotter överallt?
Kanske finns där bara siffror och bokstäver, koder i långa rader, liknande html eller css.
Sådant vet jag ju en del om.

Det här har varit en kall dag. Alldeles för kall. Ont, gör det.
Smärtan dansar mellan mina hjärnceller, drar upp dem i en vals som sticker likt nålar.
Smuts rinner genom mina fingrar. Den kommer direkt från mitt hjärta; detta skälvande organ, bräckligt som en fjärilsvinge. I venerna, ut ur handlederna, ner på marken.
Kanske en illusion. Kanske inte.

Jag tog tonerna med mig och gick.

Jag såg snöandarna dansa, hetsigt och vilt, i vågor och kristaller.
Jag såg stjärnorna virvla, i takt med musiken, i takt med mina tankar.
Jag hörde orden.
Orden som vinden viskade i mitt öra: om skönhet och sanna hjärtan, om vackra lögner och svarta hemligheter.
Orden om smärtan och om drömmarna som krossas mot istäckt mark.

Jag är tom.
Lika tom som ett öde hus.
Damm i hörnen, knarrande trappsteg. Spindelväv som hänger likt spöklika trådar i fönsterkarmen. Vind viner genom takplattorna, ljus trevar sig försiktigt fram över ytterväggarna och försöker att rinna igenom då och då, men lyckas inte riktigt. Steg lämnar djupa spår i smutsen på golvet, och i ett hörn ligger hjärtat, bultande och kvarglömt, med en tunn rännil av blod som försiktigt letar sig fram över golvet. Runt hjärtat ligger fåglar, döda med spretande vingar och förvridna ben. Näbbarna är vända nedåt och klorna är avbitna.
På vinden växer ett träd, och trädet är litet. Litet och grått.
Men en dag kommer det ändå att blomma.

Ibland betvivlar jag min egen existens.
Som idag.

» Everything you touch, you destroy! «
Edward Scissorhands is like, the love of my life.

Allt täcks av vatten. Våg efter våg, havssalt som tårar mina ögon.
Det är storm i Vintergatan, det är galaxer och stjärnstoft som snurrar allt snabbare.
Jag saknar glittret, jag saknar det glasklara, skarpt som en knivsspets.
Det är så lätt att tappa bort sig i dimman. Allt är så suddigt.

Idag sken solen genom fönstren i mitt rum. Allt på vägen mellan Alingsås och Göteborg var vitt av glittrande frost.
Hela eftermiddagen hade jag en kniv i min bröstkorg. Det var precis så - som om någon brutalt massakrerade mitt hjärta med hugg efter hugg. Ont. Alldeles för ont.

Osynligt hat krossar mig. Det finns inget att reagera på, inget att slå och sparka och skrika över.
Det finns bara söndertrasade drömmar, fallna hjältar över golvet.
Jag låg i flera timmar i min säng och såg trådarna; linjer som flätades samman och gled isär, hela tiden flytande. Världen är likadan. Ena sekunden är den rakt framför mina fötter. I nästa försvinner den, vänds upp-och-ner, bleknar och snurrar. Naglar river i mina inälvor. Äcklig. Jag läser det i ögon, ser det på läppar, hör det i luften.
Som om det skulle spela någon roll.

Jag bygger upp ett skal mot världen.
Det kan se ut som plast, men det ska vara av stål.
Ibland önskar jag att jag kunde bygga ett skal mot mitt inre också. Sedan kunde jag sväva omkring där, mitt emellan, varken nära eller borta. I min egen atmosfär.
Tänk att ha en egen atmosfär.

Det hänger stjärnor i mitt fönster. Det är fint. Jag känner mig liten, mindre, minst, men när jag tittar i spegeln är jag störst. Allting virvlar nu, regn och regnbågar, tankar, bokstäver. Likgiltigheten är livets största fiende; ändå eftersträvar jag den. Inte alltid, men nu.

Och jag kan gå vart jag vill. Ingen kommer att fråga. Inte längre.

Hela jag är på fel håll. Hjärtat bultar på utsidan av kroppen, tarmar sprider sig över golvet.
Jag skulle kunna säga att det inte spelar någon roll, ingenting spelar någon roll alls, men det vore fel, det med. Det är inte som att slå i en lilltå. Ignorera smärtan, gå vidare, det går över. Det gör det, faktiskt.
Det är en annan sak att slå i sitt hjärta.

Jag ska sälja min kärlek och köpa cigaretter för pengarna.

Det finns ingen tid att undra, att fundera, att bevisa.
Det finns inga andra perspektiv än rakt framifrån.
Det finns bara små fragment av sanning, utspridda och blandade med lögner, obeständiga och föga betydelsefulla.

Svart blod väller likt smutsiga tårar ur min hud. Det är skrik överallt; under sängen, i garderoben, på himlen utanför mitt fönster. Jag fotograferar regn och räknar timmar och tomheten täcker dörrarna. Att sova är otänkbart när punkt efter punkt bockas av på listan i Dödens hand. Det är en kall, vit hand, så olik solen. Ibland lyser regnbågen och då lägger jag ner kameran för att titta. Titta tills ögonen torkar och vänder sig inåt i huvudet.