Virrvarr.
Jag bygger upp ett skal mot världen.
Det kan se ut som plast, men det ska vara av stål.
Ibland önskar jag att jag kunde bygga ett skal mot mitt inre också. Sedan kunde jag sväva omkring där, mitt emellan, varken nära eller borta. I min egen atmosfär.
Tänk att ha en egen atmosfär.
Det hänger stjärnor i mitt fönster. Det är fint. Jag känner mig liten, mindre, minst, men när jag tittar i spegeln är jag störst. Allting virvlar nu, regn och regnbågar, tankar, bokstäver. Likgiltigheten är livets största fiende; ändå eftersträvar jag den. Inte alltid, men nu.
Och jag kan gå vart jag vill. Ingen kommer att fråga. Inte längre.
