Sometimes I Wish I Was A Submarine

Mitt minne fungerar ganska väl; jag har bara inte vetat riktigt vad jag skulle skriva under den här rubriken.

Jag har en bästa vän som är min kusin och som bor på landet och som är en av mina bästa personer någonsin.
Jag har en bästa vän som har flyttat till andra sidan jordklotet och som har bruna ögon och förstår det mesta utan att man behöver säga så värst mycket.
Jag har en bästa vän som är lurvig och jättebra att gå kvällspromenader med för det gör inget om man lyssnar på musik hela vägen så länge man slänger lite med kopplet då och då, så att hon kan fånga det i munnen och leka dragkamp en stund.
Sedan har jag nog några till och jag gillar inte det där med att rangordna vänner.

Den är dagen är tämligen nyvaken, så jag skriver om gårdagen i stället.

Fredagen den här veckan började jag med att vakna. Det kändes logiskt. Tjugo över sju ringde klockan på internatet och taklamporna tändes, och jag släpade mig upp och drog på mig mina rödaste strumpbyxor och regnbågsstrumpor för att piggna till. Sedan åt jag baguetter och drack apelsinjuice en stund. Efter Lucies och Juliens morgonrökning utanför skolan traskade vi till klassrum D 101 för att ha franska med Mme Bardin. De andra analyserade Georges Perec och jag skrev lite på min bok.

Efter det hade vi SVT och matte och till sist idrott. Spelade volleyboll och var med på hela lektionen utan att tycka att det var så värst horribelt. (Jag gillar inte skolidrott nåt vidare.) Efter skolan tog jag min för stora väska och mitt mandolinfodral och vandrade de långa kilometrarna till Super-U. Inhandlade nödvändiga saker (mapp att samla saker i, flan) och gick sista halvkilometern hem. Slöade på mitt rum ett tag, åt trevlig middag med min värdfamilj och skojade om fransmän-och-snö, gjorde en udda bild på mig själv och sov.

Intresseklubben dog typ nu.

Kärlek. Jag tänker beskriva den på det enda sätt som är möjligt.
Om kärleken ska vara något att ha ska den vara en blandning mellan The Lovecats (hand in hand is the only way to land, always the right way round), The Caterpillar (dust my lemon lies with powder pink and sweets), Birdmad girl (this girl has got a smile, that can make me cry), The perfect girl (I think I'm falling, I think I'm falling in, I think I'm falling in love with you, with you), Catch (and sometimes we would spend the night, just rolling about on the floor), A letter to Elise (from me and you, there're worlds to part with aching looks and breaking hearts), There is no if (if you die, you said, so do I, you said), Just like heaven (you, soft and only, you, lost and lonely), M (twist and turn, but you're trapped in the light, all the directions were wrong) och High (and when I see you kitten as a cat, yeah as smitten as that, I can't get that small, the way you fur, the how you purr, it makes me want to paw you all).

Okej, det där blev långt och ingen kommer att orka läsa det, men så är det ungefär.
Eller bara som två katter i en mörk gränd med någon som spelar Lovecats-slingan på kontrabas runt hörnet. Det räcker kanske egentligen.

Jag hade rätt länge ett rätt sjukt förhållande till mat. Inget jag ska prata länge om här och nu, men allt finns där, de där tårarna på köksgolvet med kylskåpsdörren öppen, timmarna framför spegeln men utan att våga titta, fingrarna som ville ner i halsen och samtidigt inte. Det är ganska längesedan nu, men att berätta precis vad jag stoppar i mig om dagarna är inget jag har någon större lust med. Att skriva här ska vara kul också.
Kan åtminstone säga att jag har ätit baguetter. Ifall ni inte anade det.

Mina föräldrar heter B och B. Jag är nog mest lik B, och därför har vi det lite svårt med varandra ibland. Jag är oftast väldigt olik B, och därför skriker vi på varandra då och då. Det är tydligen så det funkar.
Eh.

Min mor föddes samma år som Robert Smith vilket ger henne en viss status även i mina ögon. Hon har rest nästan hela världen runt en gång i tiden och det är hon fortfarande stolt över, fast nu sitter hon väl mest i Alingsås och gör tabeller i Excel tycker jag. Just i dag anser jag att min mamma är den bästa som finns men sådant varierar förstås. Hur som helst har vi gått igenom mycket tillsammans, mor och jag, och jag hoppas att det på lång sikt har fört oss närmare varandra och inte tvärtom. Hoppas och tror.

Min far är en fundersam man, fast inte på det där gubbaktiga viset. Han har runda glasögon och myggjagare och en gång skrev han om sången Sandy till sången Sanna och jag gråter varje gång jag hör den. (Fast kanske inte på ett dåligt vis.) Vi har inte alltid hittat varandra när det har behövts, men nuförtiden pratar vi med varandra och det är trevligt. Min pappa är nog min främsta förebild i världen och jag tycker mycket om honom.

Min första kärlek kan, som för alla andra, vara två olika personer.

Det kan vara Fabian, som gav mig en ring med hjärtan på när vi var fyra-fem år och sa att han ville vara förlovad med mig (jag blev sur för jag ville ha den blå ringen, inte den gröna, men jag sa ändå ja för det var snällt av honom att fråga. Dessutom stod hans mamma bredvid och jag ville inte klaga). Han hade ljust hår och blev ledsen om man sa "fy Fabian". Då gömde han sig under det konstiga taket bredvid sandlådan, och ville inte komma ut på en stund.

Det kan också vara Albin. Albin var min franskalärare i nian och han var den finaste jag visste. Jag var femton år, personlighetsstörd och deprimerad och visste inte så mycket om världen, men jag brukade tvinga med mig Louise till Missionskyrkan om eftermiddagarna för att sitta på en bänk och hoppas att han förr eller senare skulle dyka upp. Och det gjorde han också, ganska ofta. Då kanske han bjöd ner oss att sitta i den omänskligt (osoffligt?) mjuka soffan nere i källaren medan vi pratade om Framtiden och jag önskade att han skulle ta mig med dit, för själv skulle jag nog aldrig hitta.
 
Jag var så otroligt fantastiskt fabulöst stensäkert övertygad om att jag älskade Albin, men det fick han nog aldrig veta.

Bonjour.
Mitt namn är Sanna, men ibland föredrar jag Sandy. Fransk katt på 17 somrar och lite till, för året bosatt i Sablé, Frankrike. Sablé har väl femtontusen invånare ungefär, massa bagerier förstås och en stor ful skola där jag tillbringar dagarna. Det gör dock inget att den är ful, jag gillar den ändå.
Andra saker jag gillar är slitna penslar med gammal färg i, höstlöv under skorna, Robert Smiths frisyr, att smygköpa pains aux raisins på håltimmen på tisdagarna, mina lila överfeminina joggingskor med smaklösa blomdekorationer på sidorna och förbrukade tågbiljetter till Paris. Och The Cure, mer än allt och lite till. Och min lillebror för han är bäst i hela vida världen.

Sedan vet jag inte så värst. Jag tycker inte så bra om mig själv, det är tråkigt ibland. Och jag har en förmåga att förlora allt jag har precis när jag behöver det som mest. Och jag är inte på så gott humör just i dag. Och just det, det står Krossa patriarkatet på min väska och min favoritlåt den här veckan är Birdmad girl.

Ni vet den där grejen som alla verkar göra just nu.
Jag ska också göra den.
Fast kanske inte på trettio dagar, för det vet jag inte om jag hinner. Skriva dagliga inlägg på det viset, menar jag. Men göra den ska jag hur som helst.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment