Sometimes I Wish I Was A Submarine

Det är lite läskigt på landet för om man släcker lamporna inomhus så är precis allt ljus borta.


Utom när det är världens fullmåne då, som lyser upp hela verandan.


Jag har inhandlat skrivmaskin.


Vi kommer himla bra överens fast jag har inte döpt den ännu. Skrev en saga, den fick heta Sagan om prinsessfågeln. Tror jag har lärt mig att skriva fint nu (fast ibland blir det lite fel radavstånd).

Vissa dagar, vissa veckor. Jag lyssnar på Cure och inget annat, ligger i min säng och iakttar taket. Det är vitt. Tiden vandrar förbi utanför mitt fönster. Långsamsnabbt. Jag tillbringar många långa minuter bland träden, med mjuk mark under fötterna, kilometer efter kilometer. Räknar och gör tabeller. Sekunderna bland dina ord lämnar en bittersöt smak av framtid på min tunga, men hur skulle det gå: spots and stripes, baby. Inga taktikers mummel kan täcka det här.

I dag åkte jag hem. Tre timmar på ett tåg, tre timmars intensivt regn på diagonalen. Jag tuggade på mitt Järnäsbröd och tänkte på saker jag måste minnas. Som promenader klockan fyra till halv sju på morgonen, som fruktsallad och inrasade ladugårdar. Som ensamma springturer innan dagen har vaknat och som glittrande kvällssol över åkrarna. Som - brödbakning. Jag borde baka oftare.

Nu är jag fylld av den där känslan. Den svävar lite, jag tror den kallas frid.
Det är inte framtiden längre. Det är nu.

Det packas på Skolgatan.
Snart ger jag mig av för några veckor.
Kanske längre, vem vet?

Packrutinerna är uppbyggda så här: pappa arbetar och tycker att mamma inte gör det. Mamma arbetar och tycker att Sanna inte gör det. Sanna arbetar och tycker att lillebror inte gör det. Lillebror arbetar inte, utan tittar på fotbolls-VM.
Sedan tillbringar vi två veckor i en bil, lever på kall mat och sover under plasttak.
Det blir spännande, det också.

Puss!

Jag har varit i Skåne.


Först väntade vi.


Sedan kom hon.


Skor.


Det är fint med ballonger.


Jag blev kär i en fundersam katt.


Ett skosnöre, två skor.


Min bror är en man.


Vi köpte spettkaka. Skumma grejer.

Nu är vi hemma igen. Och jag lyssnar på Johnny Cash.
I morgon överger jag en fin klass.

1. Julie Williams. 2. Tim Zaragoza. 3. Horst Diekgerdes. 4. Barbara Vidal. 5. Benoit Peverelli. 6. Elias Wessel.

Men jag vet mer nu än jag någonsin gjorde då.

XXX

En morgon vaknade jag.
Solen strömmade in genom mitt fönster.
Doften av en bra dag låg över hela rummet.
Jag sprang ut i skogen. Lämnade ett fint födelsedagskort i en brevlåda. Åt frukost i min säng och lyssnade på vacker musik.

Morgonen är fortfarande inte slut.

Jag fick kritik för mitt klädval.
Jag fick smaklös zucchini och överkokt pasta; jag fick huvudvärk och svindel i hjärnan.
And there was light.
Vi började, som alltid, resan i en ringlande toalettkö bestående av två personer. När duschritualer och tandborstningsceremonier var avklarade satte vi kursen mot Eriksberg. Jag hade aldrig varit där förut. Det hade min moder. Till trumvirvlar och pianosolon rullade vi in på parkeringen. Skylten var stor, ingången ordinär.
Ett ord: cyborger. Vad annars? Med hörlurar likt svarta glorior runt våra huvuden klev vi in i en värld av marmor, pergament, bly och bläck och pekskärmar. En torr farbror lade fascinerande berättelser i mina örongångar. Och på något sätt var jag både åtta och åttio år gammal, just där.

Vi landade mjukt bland textilierna på IKEA. Det gjorde vi faktiskt.
Möjligtvis skrapade vi armbågarna på stålkorgarna, men det var lätt att plåstra om.

Och åter lyser stjärnorna
mot en bläcksvart bakgrund.

Vad kan vara värre än att gå och lägga sig, när hjärnan är en himmel full av stjärnor, och orden rinner snabbare än blodet i ådrorna?
Ge mig lov och nätter av bokstäver.

Idag tog jag alla mina snurriga tankar med på en promenad.
Det är bra att tänka när man går. Och det fanns till och med lite ljus ute mitt på dagen, även om det förstås var grått.

Klicka här för lite musik som gör mig glad.