Sometimes I Wish I Was A Submarine

Iakttar din skugga på dörren.
Den är tung, och rösterna mumlar tusen mil bort.
Dimma.




Du står i mörkret. Skrapar med foten mot naket trägolv. Gå inte gå inte gå inte; mina tår vänds inåt; lämna mig inte. Gatlykteljuset lägger sig på persiennen.







Rör vid honom då

bygger torn av
otillräcklighetsstenar,
snavar över
avståndsrötter och
syster, jag önskar
att du vore
här med mig
så kunde
vi dansa kri till ljug ljudet av min
fotstegspatetik

Min önskan växer sig större än mitt själva huvud. Ge mig en stjärna, ta med mig bort, låt oss åka genom evigheten och aldrig komma tillbaka. Världen har vuxit sig för stor: tänk om jag aldrig hittar hem?
Raspiga röster skär genom verkligheten, en stor kniv med vasst blad och såpbubblor som spricker, glitterinvasionen trängs mellan ögonlock och hornhinna. Om jag blundar kan jag precis föreställa mig dina fingrar mellan mina, men jag tvivlar på att de passar tillsammans.

Jag ser galaxer överallt, till och med i mitt eget hår och de spinner runt mig, väver spindelnät kring mina fötter

Läppstiftsandetag som svider i halsen och blixtar i mina lungor. Rynkor i pannan, händer för ögonen, gräs under mina händer. Sol, fåglar, dimma över floden, jag blöter ner kinderna med ilska och saknad och minns musik på långa asfaltsvägar medan solen sakta steg, stunderrna i köket och trygghet allra längst in. Den där smaken på tungan. Sedan klättrar melodin allt längre bort tills jag landar i ett diffust landskap i rosa och svart, med snö på taken, snö under skosulorna. Ibland får jag för mig att jag vet mer nu än då men i själva verket kanske tiden går på flera håll samtidigt, fram och tillbaka; jag är så trött på metaforer och jag saknar din röst, dina ögon, dina händer och dina gestikulationer medan du pratar men jag imperfektvägrar för du tillhör varken förr eller nu.
Te i kopp är en sådan där sak som är fin på bild men smakar konstigt. Kanske är du bara likadan. Kanske behöver jag återigen omdefiniera alla orden och kanske hamnar även den här drömmen i en fin liten ask under min säng. Där borde dammsugas.
Du pratar om byggnader som borde rivas och jag hör inte: jag tänker inte lämna det här, varken de vackra gardinerna eller dammet under sängen. Möjligen köper jag en sopkvast. Läppstift: FRIHET i rött på min handflata. Du och jag och vi, vi ska måla mer än så, landskap och regnbågar. Läppstift: på mitt tangentbord. Månen har gått ner och jag ska tillbringa timmar i min säng med armarna runt ingenting och låtsas att du också önskar att du var här.

Lyssnar på för många sorgsna sånger, lägger pengar på fel saker och planerar för långt i förväg. Ser in i väggen och tror att det regnar, fastän solen skiner utanför. Stänger dörren en gång för mycket. Drömmer om att vara någon annanstans, drömmer om att stanna för alltid. Önskar att orden ville forma sig på samma sätt som förr och att du skulle säga samma saker. Vara här och inte så långt borta.
Regn i huvudet?

Är det något här i världen jag absolut inte vill höra en enda stavelse om så är det nog dina andetag i hennes öra och dina ögon i hennes hår och visste du att inte heller jag är ensam innerst inne för hur långt bort du fysiskt sett än befinner dig så är du trots allt i mitt huvud alldeles för ofta

Ibland regnar det så lätt att det snarare känns som om dropparna bara vilar lite i luften
För de liksom bara hänger där likt dimma och man måste vara ute i flera timmar för att bli det minsta blöt
Jag skriver för mycket böcker och tappar poesin i golvet, pang
Så hejdå då sådant är livet och då och då är det lättast att skriva om mörka ögon på asfaltsviset om ni förstår vad jag menar.
(Jag har vingar runt halsen)

Mina inälvor faller ut genom det stora hålet i min mage men det är ingen som ser för liksom snökristallerna trillar ur mina ögon täcks även era ögonlock av gammal tö. Att saker går itu när de skärs sönder borde vara enkelt att begripa, men du kommer nog aldrig att förstå hur hålet kom dit. Och jag kommer nog tyvärr aldrig att förlåta dig det (men så är det tydligen och du kommer väl aldrig förlåta mig heller för att jag blev jag). Stjärnljuset sträcker sig precis så långt att jag kan somna och fortfarande andas. Men tänk om det är jag som inte förlåter mig, om det är jag som kedjar fast mig och samtidigt skrikande ber om frihet. Jag tror jag ska skriva en låt i stället, du och jag kommer ju aldrig någonvart ändå, och jag och mandolinen mår bättre tillsammans när vi skapar saker. Så hej då då, jag kommer nog tillbaka men det hoppas jag knappt.

Jag fyller min utkorg med sms till Smsa Ej och mitt kollegieblock med bläckbokstäver.
Någon lade tydligen ett förstoringsglas över min bröstkorg. Jag hämnades genom att placera mitt hjärta i en liten pappersask, noga stänga den och stoppa den i fickan. Sedan körde jag alltihop i tvättmaskinen. Det blir väldigt svårt att få ut nu, hjärtat. Om någon skulle vilja försöka. Väldans svårt faktiskt.

Men det gör fortfarande ont.

Jag har stirrtävling med en spindel på mitt golv.
Undrar hur många ögon den har.
Undrar var den bor.
Tänk om den bor i min hjärna om nätterna.

Vi hade en strid i dag.
Inte som Aragorn och ögat kanske men närapå.
Tänk om jag vore som Aragorn.
Love, love will tear us apart, again och det måste vara en av världens mest uttjatade låtar men jag lyssnar på den ändå, om och om igen tills allt blir grått och jag funderar på att färga håret svart fast jag vet att jag inte passar i det och du är så långt borta och jag är nog lite rädd för dig. Vem blir inte rädd av att bita på naglarna och le och gråta på samma gång. Det där med känslor; jag hade ju bestämt att det inte var min grej. Möjligen via färg men aldrig via ögonen. För när det blir färg i ögonen kan det plötsligt bli en regnbåge och för regnbågar krävs det regn och jag vill inte, vill inte ha mer regn nu. Det räcker med snön.
Love, love will tear me apart, again.

Jag tror jag missade något viktigt där på vägen. Mitt bland alla smarta genvägar tog jag fel.
Men det är december, och jag har nya skor. Och nagellack. Och mitt hår ska bli rött och ingenting annat.

Snöflingorna trillar ner från himlen som om de bara råkat lossna från molnen ovanför. Så lätta, så sköra. Tumlar omkring, blir blåsta hit och dit trots att det är nästan vindstilla. Andedräktsdimmorna svävar upp från trottoaren och samlas kring balkongräcken och takfönster. Jag önskar att jag fick följa med. Lätt som rök.

Du har varit tyst i ett par dagar nu. Jag vet precis varför. Och ja, jag tänker fortsätta lyda.
Jag lovar.

Mina vener liknar frostbitna grenar som skär genom himlen. Det gör ont, river kallt på insidan av min hud och bryter sönder skratten. Min garderob skakar och taket snurrar och jag drunknar. Det är så välbekant men jag har tröttnat och om jag inte är jag utan vi är båda två i en och ett och du är jag fast ändå inte, då vill jag inte vara med mer. Genom spretiga blyertsbokstäver i stora anteckningsblock ber jag dig försvinna och du svarar: jag är här nu. Ja, jag vet. Men dina händer är också mina händer, och jag har tröttnat. Tröttnat på orden du ger mig, orden du lägger i mitt hår tills mitt huvud trillar ner på golvet.

Jag = jag

Jag ska mörda dig (one more day like today and I'll kill you a desire for flesh and real blood I'll watch you drown in the shower pushing my life through your open eyes).

Jag vet inte om ni vet hur det är när vita väggar skriker åt en men jag vet i alla fall att jag vet och att jag önskar att jag inte visste för jag kan inte skrika så länge jag inte kan andas och då blir det så ensidigt, alltså ensidigt som i att det är bara en sida som skriker, ensidigt skrikande, och jag vet inte hur man gör men spegeln på min vägg är i fyra delar ska det verkligen vara så eller gick den sönder och jag försöker fylla det vita med färg men tavlorna kryper ihop och slukas av skriken och det gör nog jag också fast jag sitter i sängen och varför varför varför skulle det bli just så här.