Sometimes I Wish I Was A Submarine

Medan andra går på gator och sover i sängar
Medan andra ritar på papper och skriver och viskar
Medan andra hoppar och ramlar och vad de nu gör
Trycker i sig kalorier
Eller struntar i dem
Stirrar tomt på elektriska apparater
Trean och sexan och många andra nummer
Inbillar sig, önskar, längtar, drömmer
Men aldrig älskar

Medan andra läser mina ord
Läser, mumlar, rynkar ögonbryn
Och undrar varför med skeptiska hjärnceller

Medan andra sakta bleknar bort
Och försvinner bland cyberrymdens elektriska synapser

Jag andas.

Du är tom, jag är tom
Jag skriver utan punkter och fotograferar utan att tänka
Vi finns inte ibland
Men det gör inget annat heller

Jag är ensam.
Tomma väggar mumlar arga superlativ.
Skriker, kanske.
Skriker fast hundra meter bort.
Kanske, kanske har väggar också ögon.

Och allt jag ville
var att somna
till ljudet av dina andetag

Det ligger dammkorn på golvet.

Ur en vokabulär på tusentals ord, väljer jag tre.
Jag viskar dem till dig
med ögonen.
Och via fabrikstillverkad plast svävar vi gravitationslöst.

Tiden snurrar
fortare och fortare.
Till slut kan jag inte ens att dra på mig en tröja
utan att varje cell i kroppen imploderar av återhållna ångestskrik.

Alla dessa triviala småsaker
som i symbios kallas Vardag.

Vissa dagar dödar de mig långsamt.

Not even once.

Älskling, bara dina ögon får mig att snubbla.

Tysta steg kring tomma kvarter.
"Ljuset är förlorat."
Du viskade i mitt öra.
Trumhinnan skälvde, mitt hjärta vändes upp-och-ner.
Och jag kände det.
Lika tydligt som du.
Det finns platser
dit inte ens solen når.

I dag var dagen då flyttfåglarna återvände hem.

Från ett tågfönster kan världen te sig tämligen stillastående.
Människor fryses i stela poser, vatten blir till is.
Det kan kännas något förödande. Lite likt de krasande stegen över nyfallen snö.
Ett bullrande maskinmonster som störtar fram genom tiden och gör livet till en staty.

Meningslösa tankar, egentligen.

En dörr som öppnas.
Stängs.
Nyckeln vrids om.
Trevande steg, kakel stirrar kallt.
Kyla mot min hud.

Världen rinner ut.

Trött på att snubbla, trött på att falla.
Trött på att veta, trött på att undra.
Trött på mörkret.
Rädd för ljuset.

"Vad är det som fattas?" frågade någon. "Vad är det som fattas?"
Perfektion, tänkte jag. Det perfekta, det utan smuts, utan ärr och skavanker.
"Ingenting är perfekt."
Kanske innebär perfektion en balans. Kanske innebär perfektion att det goda övervinner det onda.
Kanske är det vad alla böcker handlar om.
När kärleken övervinner hatet, uppstår perfektion då?
Men det händer väl aldrig. Bara i böcker.
I själva livet kan kärlek endast övervinna hat för en sekund eller två.
Det kan vara en kyss, en uppackad flyttkartong, en tavla på en vägg.
I själva livet sitter hat och kärlek samman. Kanske handlar det bara om ett läge, inte två.
Kanske finns det tre.

Om världen var grå, vore den perfekt då?

Tar den här vintern aldrig slut?

Jag är tyst, och jag pratar för mycket.
Jag är instängd, och jag kan inte hantera all min frihet.
Jag klär mig i rosa, men inuti är jag svart.

Somliga landar bland blommor, somliga faller i rakblad.
Andra snubblar på rötter från söndertrasade sagor.

Jag ser på mig själv i spegeln. Alltid samma. Samma ansikte, samma ögon. Samma kläder, hår, uttryck, samma människa. Ändå förändras jag, förändras så fort att jag glömmer vem jag är. Likt en flod som ständigt strömmar nedför en klippvägg. Reflexerna blir förvirrande många och det finns inte två likadana.
Älskling, det är alltid rött, det som pumpar i oss.

Tonerna har bleknat in i det gulnade papperet, som ligger kvarglömt på mitt bord.
De är osynliga nu, förgätna, eftergivna.
De har ingen makt och ingen känsla.

Snön faller tätare än någonsin över kallt land. Och gömda i allt det vita ligger de; snarorna. De slingrar fram och tillbaka, runt mina fötter, fäller mig till marken. Drar ned mig i stora svarta hål, där galaxer snurrar likt blodröda karuseller. Jag hör alla fötter, de tassar runt där uppe. Men de kan aldrig ta sig ner.

Svarta hål är för svarta själar.

Någon hade rispat bort plasten från tågfönstret.
Den där mörka, som gör att man inte ser lika bra genom glaset.
Ena hörnet var rent och genomskinligt. Snön var vit utanför, gatlyktorna glittrade.

Det blir många fina dagar nu.
Jag kan tränga undan smutsen om jag vill, ignorera den tills den smälter iväg.
Tills snön blir vit genom mitt fönster.

Här svävar regnet ovan molnen, här är glöden kall och elden fuktig.
Här vänds ögonfransar ut-och-in medan trollkarlen sveper av sig sin hatt.
Så elegant.
Vi vill skapa en värld, skriker vattendropparna om sommaren.
En värld, mellan kärlek och hat, mellan verklighet och dröm, viskar istapparna om vintern.
En värld, där saker är på rätt håll ibland och där tänkaren härskar likt en konung.

Men dropparna var bara förfalskade pärlor, och isen smälte så fort.
Trollkarlen packade sin väska och gick.
Och världen - den gick under.