Att andas försvunnen luft.
Somliga landar bland blommor, somliga faller i rakblad.
Andra snubblar på rötter från söndertrasade sagor.
Jag ser på mig själv i spegeln. Alltid samma. Samma ansikte, samma ögon. Samma kläder, hår, uttryck, samma människa. Ändå förändras jag, förändras så fort att jag glömmer vem jag är. Likt en flod som ständigt strömmar nedför en klippvägg. Reflexerna blir förvirrande många och det finns inte två likadana.
Älskling, det är alltid rött, det som pumpar i oss.
Jennie [ Foto & Min Sjukdom ]
oj är det du? vad vacker du va!
