Sometimes I Wish I Was A Submarine

Jag förstod aldrig riktigt varför jag älskade hösten, för (alltid) när löven (blir röda) och himlen (inte längre) faller är mitt huvud (ibland) också längst ner i jorden och det är (mörkt och) blött där och mina fingrar gräver men hittar ingenting och (jag mår så illa nu fast) det är just ingentinget som smärtar, (och) det finns visst någon regel här som skriker att skönhet måste göra (...) ont.

Tusen målningar påbörjas men de blir inte mer än lite smetig färg i något hörn. Det var hela tiden självklart att drömmar aldrig kan få liv, och på något sätt är det mer behagligt att själv krossa föreställningarna än att långsamt se dem falla likt glas mot betongbotten. En skimrande regnbågsutopi som nu istället for in i väggen, obevekligt pulveriserades och sögs bort i regnet. N'importe quoi tänkte jag och det var nog första gången något så viktigt inte alls spelade någon roll. Smärta dör med tiden liksom allt annat.

Funderar på/Om man kan drömma så mycket om någon/Att denne någon helt och hållet/Absorberas/Av drömmarna/Och själv blir till en dröm/Och aldrig någonsin ses vandra över skolgården igen/Förutom i drömmen då/Men sedan vandrar någon över skolgården igen/Jag återupptäcker skönheten i/Blickar som stöts mot varandra och/Du finns på riktigt även om du bara är en illusion och det är bra, för jag tycker om att se på dig och inte bara drömma.

Mitt liv är en glittervision, dansande i takt med höstlövens tunga andetag och precis lika röd om kinderna.
Glitterglitterglitter. Vill du dansa med mig?

(Il n'y a qu'une problème en fait et c'est les souvenirs - sans eux, j'étais peut-être hereuse et contente et tout ça. Mais les souvenirs, ces souvenirs... Ils me tuent, ils me tuent toujours. Et je ne sais pas comment faire. Comment vivre, comment respirer avec les souvenirs dans ma tête tous les temps.
Non, je ne sais pas, je ne sais rien ce soir. Je ne sais rien quand les souvenirs sont avec moi, parce que avec les souvenirs, je ne suis rien. Encore rien.)

Med fingrarna trycker jag in tårarna i ögonen igen. Det fungerar. Sedan vrider jag upp volymen och go on go on, just walk away/go on go on, your choice is made/go on go on, and disappear/go on go on, away from here för att det hjälper, för att mitt hjärta svävar i väg då. Det ligger en tavla bredvid min arm, den handlar om att flyga. Blodsillusioner, ja, men kanske är jag starkare den här gången. Spotify spelar bara låtar om dig, oss, vi, mig, du. Och jag vet inte om du vet det men jag visste hela tiden att du skulle försvinna för det sa en annan sång en annan gång för länge sedan och jo mönstret stämmer och kanske är det allt det handlar om, vad vet jag men trummorna skrämmer mig och det är så mörkt nu?

Bara en låt bara en låt bara en låt bara en låt bara en låt bara en låt bara en låt bara en låt.

Jag undrade för en sekund om jag blivit alldeles tom, men så insåg jag att jag bara var full av tomhet.
Ljusen kom och gick och kom och gick och jag fastnade i ett mönster av vita rektanglar. Ja. Stjärnorna tumlade in under duschdraperiet. Snurrade och lade sig i ögonen, borrade och sved. Hon hittar inte rytmen längre, pianotangenterna vill bara snubbla på varandra. Skinnflagor. Skavsår i pupillerna. Kartan visade fel väg. Förvirring förvirring förvirring: jag kan inte sluta upprepa ord. Inte sedan spegeln började spricka i hörnen.
Fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel fel?

Du gav mig en plats där saker går sönder utan att göra ont. Minnena växer, jag blir uppäten. Trängs ut ur min egen hjärna, sitter utanför och tittar på medan glaset spricker och förvandlas till pulver. Och som vanligt blöder det. Droppar genom mitt hår, färgar mina ögon röda och lämnar den där smaken i munnen. Samlas i hjärtat - det var ju därifrån det kom. Eller? Kanske var det bara regnet, som silats genom markens höstlöv. Lika hopplöst fångade i asfalten som jag.
(Trasig trasig trasig trasig trasig trasig trasig trasig trasig och trasig men spegelbilden i dina ögonvitor är hel.)

So much for gravity med svart penna på handleden. Hårborstsglans och vidöppna ögon: grå himlar över cigarettröken. Fingrar kring ett stängsel i dimman. Osynliga hemlighetsleenden, arrêtez, men jag ler också. Och jag dedicerar det till dig, le garçon avec les yeux marron. Även om det finns många sådana.

Det är en ingenstansdans, det som fulsnurrar i min hjärna. Svalor bor i varje ögonkast; kanske är det bara tillfälligt. Och jag vandrar i snällhälar ibland men sometimes I dream, where all the other people dance och det är inte så mycket att göra åt saken.

It's always the same, viskar mr Smith i mitt öra.
Mina ögon är överallt utom på dig och mina ögon är ingenstans utom i dina.
Vi sätter oss på marken och hon gör roliga frisyrer av mitt hår. Dina mungipor ler när du fimpar i gräset, molnen lättar och undrar men det är ändå inte dig jag tänker på. Tänk om det är kaos, det som är inuti. Tänk om du är kaos, tänk om himlen egentligen vet och tänk om rosor vissnar om hösten.
Tänk om jag vore något annat än det här.

Jag cirklar runt löven på marken. Undrar hur de kom dit, det måste ha gått fort.
Vid trottoarkanten ligger ett kort: hjärter nio.
Nio är mitt lyckotal.
En flicka plockar upp det, river det i bitar och delar ut till sina vänner.
Sedan tänder hon en cigarett och sätter sig på marken.
Och blått möter brunt, men jag vet inte vad det betyder, inte en enda gång.
Kanske ingenting fast jag dansar ändå.

hanging with the dead
you know, Judas and his women and the voices in my head
I've got my eyes upon the mirror
I've got my hands up in the air

Jag är tom och platt, jag är mer levande än någonsin.
Livet är ett schackbräde, var det någon som viskade.
Och rutorna går in i varandra och allt blir grått
och jag är bara en kliché, hej då.

Hello it's me, the mistress
could you please pick up the phone

We should have each other with cream

Ut-och-in. Jag tror jag åker berg-och-dalbana genom mina egna inälvor, jag stressmålar och paniksover. Världen har väl alltid varit svartvit men svart ska åtminstone vara svart och vitt ska åtminstone vara vitt. Och allt det där som betydde något, det skulle inte bli meningslöst. Inte nu. Grodor blir inte till prinsar i vilket fall som helst, och än mindre blir det tvärtom.

Och fastän jag kände mig lite som en alv ibland var jag nog mest en dvärg. Gimlis kusindotter, typ.

Morgonljus genom en rullgardin.
Dammiga högtalare, trassliga sladdar och vinglande boktravar: Bibeln och Stockholm à la Carte.
You've been twisted up till you've become just another part of it och någon slamrar med en dörr.
Gröna naglar nuddar tangenter och här är jag, alldeles levande.
Vissa platser gör det enklare att andas.

"Snälla."
Kanske, jag vet inte, mina reflexer är döda och du är så nära.
"Säg att de gör det."
Fast det gör egentligen ingenting, för jag är ändå: ännu längre bort.
"Säg att minnen bleknar."
Bleknar, kanske, men försvinner, det gör de nog inte.
Vore det enklare då?

"Jag vill andas i dig."

I kväll nästangråter jag till The Cure och skriver på min framtidsdröm.
Och fotograferar lite. Med automatiska inställningar, för ibland får jag lust till det.

XXX

Jag skrev trassliga dödsmeningar och låtsasandades via en tom vit dörr, jag svävade i blodsrymdens stora bländande ingenting och mörkerdrömde om frånfällesparader i en stor svart vind.
Och jag viskfrågade dig, Ljus. Hur vet man - att man finns?

"Je pense donc je suis."

Just där, just då.
Du har mig än.

Jag sitter på spårvagnen.
Bredvid mig sitter två killar.
Den ene har en ny mobiltelefon. Han visar upp den, pratar om den, skriver sms och berättar till vem.
Kille nummer två är imponerad.
Vagnen skramlar framåt i maklig takt.
"När jag dör ska du få min iPhone", säger kille nummer ett.
Kille nummer två hör honom inte.
"När jag dör... då ska du få min iPhone..."

När jag dör, då ska du få mitt hjärta.

Jag är trött på temporära nödutgångar.
Vi var aldrig vi, vi var aldrig oss.
Du snurrar så fort och jag är stum och stilla.
Jag tror att jag lever, men du ser förbi mig
som om jag vore död.

När varje cell förvandlas till en egen galax
ska jag vara din stjärnhimmel.