Your white face left me blue.
Tusen målningar påbörjas men de blir inte mer än lite smetig färg i något hörn. Det var hela tiden självklart att drömmar aldrig kan få liv, och på något sätt är det mer behagligt att själv krossa föreställningarna än att långsamt se dem falla likt glas mot betongbotten. En skimrande regnbågsutopi som nu istället for in i väggen, obevekligt pulveriserades och sögs bort i regnet. N'importe quoi tänkte jag och det var nog första gången något så viktigt inte alls spelade någon roll. Smärta dör med tiden liksom allt annat.
