My imaginary friend.
Idag sken solen genom fönstren i mitt rum. Allt på vägen mellan Alingsås och Göteborg var vitt av glittrande frost.
Hela eftermiddagen hade jag en kniv i min bröstkorg. Det var precis så - som om någon brutalt massakrerade mitt hjärta med hugg efter hugg. Ont. Alldeles för ont.
Osynligt hat krossar mig. Det finns inget att reagera på, inget att slå och sparka och skrika över.
Det finns bara söndertrasade drömmar, fallna hjältar över golvet.
Jag låg i flera timmar i min säng och såg trådarna; linjer som flätades samman och gled isär, hela tiden flytande. Världen är likadan. Ena sekunden är den rakt framför mina fötter. I nästa försvinner den, vänds upp-och-ner, bleknar och snurrar. Naglar river i mina inälvor. Äcklig. Jag läser det i ögon, ser det på läppar, hör det i luften.
Som om det skulle spela någon roll.
