Sometimes I Wish I Was A Submarine

Jag har för lite rum att tänka.
Jag går upp när klockan ringer, cyklar till stationen, åker till skolan.
Försöker att gå från Drottningtorget till Vasaplatsen varje dag, men orkar inte alltid.
Inte varje gång det regnar.
Ibland är jag så förvirrad att jag tror att min hjärna har lagt sig upp-och-ner, vänt på sig.
Några tankar på att vända sig tillbaka igen har den förstås inte. Hur ska jag klara mig med en felvänd hjärna?
Det är ju den enda jag har.

När jag inte är konstigt förvirrad är jag mest tom. Jag vet inte vad det är. Det ekar.
Vem är jag?
Vad är jag?
Hur är jag?

Men vissa stunder är världen bara vacker, och tur är väl det.