Sometimes I Wish I Was A Submarine

Plötsligt var musik något passivt, något som bara rann in i livet och ändrade varje liten rörelse. Inte något man lyssnade på, utan något som behärskade ens hela varelse. Som styrde stegen och ögonmusklernas rörelser. Tog sig in alldeles för långt in för att någonsin komma ut igen. Jag försöker byta låt, byta skiva, byta artist, men det går inte. Fingrarna pillar sig alltid tillbaka till Cure, Cure, Cure, Cure, Cure, Cure. Cure. Och det andra då? Vart tog det vägen? Vilket? Jag vet inte. Valet. Att kunna välja själv vilken låt som passade. Det försvann. Livet styr inte musiken - musiken styr livet. Robert, du är knäpp. Jag tror jag ska köpa nytt läppstift.