2. Your first love.
Min första kärlek kan, som för alla andra, vara två olika personer.
Det kan vara Fabian, som gav mig en ring med hjärtan på när vi var fyra-fem år och sa att han ville vara förlovad med mig (jag blev sur för jag ville ha den blå ringen, inte den gröna, men jag sa ändå ja för det var snällt av honom att fråga. Dessutom stod hans mamma bredvid och jag ville inte klaga). Han hade ljust hår och blev ledsen om man sa "fy Fabian". Då gömde han sig under det konstiga taket bredvid sandlådan, och ville inte komma ut på en stund.
Det kan också vara Albin. Albin var min franskalärare i nian och han var den finaste jag visste. Jag var femton år, personlighetsstörd och deprimerad och visste inte så mycket om världen, men jag brukade tvinga med mig Louise till Missionskyrkan om eftermiddagarna för att sitta på en bänk och hoppas att han förr eller senare skulle dyka upp. Och det gjorde han också, ganska ofta. Då kanske han bjöd ner oss att sitta i den omänskligt (osoffligt?) mjuka soffan nere i källaren medan vi pratade om Framtiden och jag önskade att han skulle ta mig med dit, för själv skulle jag nog aldrig hitta.
Jag var så otroligt fantastiskt fabulöst stensäkert övertygad om att jag älskade Albin, men det fick han nog aldrig veta.
