Att andas försvunnen luft.
Somliga landar bland blommor, somliga faller i rakblad.
Andra snubblar på rötter från söndertrasade sagor.
Jag ser på mig själv i spegeln. Alltid samma. Samma ansikte, samma ögon. Samma kläder, hår, uttryck, samma människa. Ändå förändras jag, förändras så fort att jag glömmer vem jag är. Likt en flod som ständigt strömmar nedför en klippvägg. Reflexerna blir förvirrande många och det finns inte två likadana.
Älskling, det är alltid rött, det som pumpar i oss.
Where have you been?
Tonerna har bleknat in i det gulnade papperet, som ligger kvarglömt på mitt bord.
De är osynliga nu, förgätna, eftergivna.
De har ingen makt och ingen känsla.
Snön faller tätare än någonsin över kallt land. Och gömda i allt det vita ligger de; snarorna. De slingrar fram och tillbaka, runt mina fötter, fäller mig till marken. Drar ned mig i stora svarta hål, där galaxer snurrar likt blodröda karuseller. Jag hör alla fötter, de tassar runt där uppe. Men de kan aldrig ta sig ner.
Svarta hål är för svarta själar.
Vind i hjärtat. Så kall.
Mörker är kallt. Kyla är ljus.
Och det är svårt att tala om annat, när du omsluter mig i varje andetag.
