Sometimes I Wish I Was A Submarine

Mina vener liknar frostbitna grenar som skär genom himlen. Det gör ont, river kallt på insidan av min hud och bryter sönder skratten. Min garderob skakar och taket snurrar och jag drunknar. Det är så välbekant men jag har tröttnat och om jag inte är jag utan vi är båda två i en och ett och du är jag fast ändå inte, då vill jag inte vara med mer. Genom spretiga blyertsbokstäver i stora anteckningsblock ber jag dig försvinna och du svarar: jag är här nu. Ja, jag vet. Men dina händer är också mina händer, och jag har tröttnat. Tröttnat på orden du ger mig, orden du lägger i mitt hår tills mitt huvud trillar ner på golvet.

Jag = jag

Jag ska mörda dig (one more day like today and I'll kill you a desire for flesh and real blood I'll watch you drown in the shower pushing my life through your open eyes).

Den är dagen är tämligen nyvaken, så jag skriver om gårdagen i stället.

Fredagen den här veckan började jag med att vakna. Det kändes logiskt. Tjugo över sju ringde klockan på internatet och taklamporna tändes, och jag släpade mig upp och drog på mig mina rödaste strumpbyxor och regnbågsstrumpor för att piggna till. Sedan åt jag baguetter och drack apelsinjuice en stund. Efter Lucies och Juliens morgonrökning utanför skolan traskade vi till klassrum D 101 för att ha franska med Mme Bardin. De andra analyserade Georges Perec och jag skrev lite på min bok.

Efter det hade vi SVT och matte och till sist idrott. Spelade volleyboll och var med på hela lektionen utan att tycka att det var så värst horribelt. (Jag gillar inte skolidrott nåt vidare.) Efter skolan tog jag min för stora väska och mitt mandolinfodral och vandrade de långa kilometrarna till Super-U. Inhandlade nödvändiga saker (mapp att samla saker i, flan) och gick sista halvkilometern hem. Slöade på mitt rum ett tag, åt trevlig middag med min värdfamilj och skojade om fransmän-och-snö, gjorde en udda bild på mig själv och sov.

Intresseklubben dog typ nu.