Sometimes I Wish I Was A Submarine

Mina inälvor faller ut genom det stora hålet i min mage men det är ingen som ser för liksom snökristallerna trillar ur mina ögon täcks även era ögonlock av gammal tö. Att saker går itu när de skärs sönder borde vara enkelt att begripa, men du kommer nog aldrig att förstå hur hålet kom dit. Och jag kommer nog tyvärr aldrig att förlåta dig det (men så är det tydligen och du kommer väl aldrig förlåta mig heller för att jag blev jag). Stjärnljuset sträcker sig precis så långt att jag kan somna och fortfarande andas. Men tänk om det är jag som inte förlåter mig, om det är jag som kedjar fast mig och samtidigt skrikande ber om frihet. Jag tror jag ska skriva en låt i stället, du och jag kommer ju aldrig någonvart ändå, och jag och mandolinen mår bättre tillsammans när vi skapar saker. Så hej då då, jag kommer nog tillbaka men det hoppas jag knappt.