Sometimes I Wish I Was A Submarine

Hela jag är på fel håll. Hjärtat bultar på utsidan av kroppen, tarmar sprider sig över golvet.
Jag skulle kunna säga att det inte spelar någon roll, ingenting spelar någon roll alls, men det vore fel, det med. Det är inte som att slå i en lilltå. Ignorera smärtan, gå vidare, det går över. Det gör det, faktiskt.
Det är en annan sak att slå i sitt hjärta.

Jag ska sälja min kärlek och köpa cigaretter för pengarna.

Det finns ingen tid att undra, att fundera, att bevisa.
Det finns inga andra perspektiv än rakt framifrån.
Det finns bara små fragment av sanning, utspridda och blandade med lögner, obeständiga och föga betydelsefulla.

Svart blod väller likt smutsiga tårar ur min hud. Det är skrik överallt; under sängen, i garderoben, på himlen utanför mitt fönster. Jag fotograferar regn och räknar timmar och tomheten täcker dörrarna. Att sova är otänkbart när punkt efter punkt bockas av på listan i Dödens hand. Det är en kall, vit hand, så olik solen. Ibland lyser regnbågen och då lägger jag ner kameran för att titta. Titta tills ögonen torkar och vänder sig inåt i huvudet.