Du gräver gravar under min säng.
Till slut vågar du inte ens spela din favoritlåt mer,
för du är så rädd att inte känna någonting.
Idiotiskt.
Fånga varje chans i din fjärilshåv, kasta alla stenar i vattnet.
Men älskling, vänta inte tills sommaren är slut.
För då är vintern redan här.
Dansa på månen.
Döden åker pulka och skratten har gått i ide.
Vintern är kall, så kall. Blodet fryser till rosa is under min hud. Och trots stjärnors fåfänga motstånd lyser himlen av mörker. Stulna regnbågar spelar över svarta tårar, får dem att glänsa i en illusion om skönhet.
Som alltid.
Älskling, vi är inte de enda som är förvirrade. Blyertsstreck dras åt alla håll tills de formar snaror och dödskallar, glödande ögon och snökristaller fångade i glaskapslar. Kombinationerna gör mig förvirrad.
Och under tiden rivs papper i bitar, slits sönder och itu. Det är svårt att tyda, men jag vet nog redan.
Det är bara tiden som går.
Tomma ord kan också vara vackra.
Ibland blir jag så rädd.
Rädd att jag är lika genomskinlig som jag känner mig. Rädd att alla ser rakt in i mitt hjärta, in bland alla förvirrade trådar som löper kors och tvärs på min insida.
Kanske bara för att jag själv inte vet vad som finns där.
Är där lika svart som det känns, när vintern är under mina ögonlock och skelett gömmer sig under sängen?
Är där lika tilltrasslat som bland mina tankar; frågetecken och klotter överallt?
Kanske finns där bara siffror och bokstäver, koder i långa rader, liknande html eller css.
Sådant vet jag ju en del om.
